Panelsamtal: Apokalyps och zombier

Idag började Zombiefilmfestivalen i Göteborg. Som insteg genomfördes ett panelsamtal modererat av Herman Geijer där jag var inbjuden att prata tillsammans med Eva Kingsepp (doktor i media och kommunikation), Åsa Båve (filmskapare och fotograf), Linda Flores Ohlson (doktor i lingvistik) och Tomas Bergström (professor i virologi).

Introduktion och självpresentation

Herman introducerade ämnet och sig själv varpå Linda berättade kort om språket kring zombies, Eva skissade nazizombiernas framfart, jag nämnde något om psykologiska och militära aspekter, Tomas bjöd en kort exposé över angränsande sjukdomar, och Åsa avslutade med reflektioner kring fantastik, dystopier och ett val avvägt kort collage med filmer.

Modererat samtal

Introduktionen följdes av några korta frågor från Herman till var och en av oss. Med risk att jag minns fel så pratade Linda om den successiva humaniseringen av zombier och Eva om både hur nazizombiegenren utvecklats och hur den rört sig på gränsen till förintelsen (det är t.ex. inte andra som utsätts för zombiefiering utan soldater i de egna leden i nazizombiegenren). Jag fick frågan realism i zombiefilmer och duckade frågan med något undantag, den panik gränsande till masspsykos som emellanåt extrapoleras är inte självklart sann — därefter fick jag en följdfråga om beväpning där Herman sedan tidigare uttryckt något positivt om kofot och jag replikerade kortfattat kring eld, rörelse, skydd och att välja ett vapen jag behärskar och använda tid och rum till min fördel, t.ex. i form av avstånd. Jag föreslog både olika gevär och, till nöds, pilbåge (ett krux är tillgången på ammunition visavi tidshorisont). Dessförinnan hade jag introducerat både halvautomatisk pistol (gärna försedd med ljuddämpare, kan tilläggas) och den slags dubbeleggade kniv av typen Applegate-Fairbairn som är avsedd att döda med (dvs en annan typ av kniv än den i fotografiet till texten). Det bör dock tilläggas att frågan om beväpning både förtjänar ett större utrymme än detta, samtidigt som det är en av de minst viktiga frågorna för överlevnad och liv på medellång och lång sikt. Tomas extrapolerade erfarenheter från större utbrott av smittsamma sjukdomar, såsom det senast timade mässlingutbrottet, och hur sjukvården mött problemet. Åsa bjöd ett halsbrytande perspektiv på hur den ojämställdhet som råder idag trots allt kan vara ett mindre ont — dystopier ger som regel utryck för en rasism och sexism som är många gånger värre än vår samtids dito. Utan att skönmåla samtiden, så är den situation vi har värd att fortsätta arbeta utifrån och att förbättra, för alternativen är inte självklart bättre.

Film och replik

Därefter visades den danska kortfilmen Lau og Laudrup, följt av korta kommentarer från var och en av oss. Jag replikerade filmen med ett kort psykologiskt prat om stress, resiliens och posttraumatiskt stressyndrom, och en kortare stridsteknisk eller taktisk idé om att bryta ett omedelbart stresspåslag med rörelse, ungefär enligt de modeller som lärs ut som s.k. active shooter protocols eller åtgärder vid pågående dödligt våld.

Frågestund

Avslutningsvis ställde publiken frågor. En av de frågor som berörde mig mest kom från en kvinna som berättade om en filmupplevelse som bitit sig fast. Som yngre eller kanske t.o.m. ung, hade hon sett en film som slutade i just död och undergång. Filmen hade satt spår som fanns kvar. Vad var våra reflektioner kring det?

Jag menar att skräckfilmsgenren inklusive zombieberättelserna precis som små barns lek jämte sagor, myter och legender kan fylla funktioner i att hantera liv, lidande, sorg, smärta, förlust och död. Narrativen kan hjälpa till att skapa en känsla av sammanhang, hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet. Sedan kan det finnas ett värde i underhållningen i sig, precis som att lek kan ha ett värde i sig som just lek. Jag är nog mer tveksam och skeptisk eller ifrågasättande till den slags vulgära positiva psykologi som sprids i självhälpsböcker och av olika livscoacher — den världsfrånvända optimismen och tilltron till illa definierade energier och personlig gränslös och ogrundad utveckling som sprids mår sannolikt bra av den slags stoiska realism som finns i apokalyptiska dystopier.

Andra frågor rörde vad som skulle hända om en zombie möter en vampyr, liksom hur en värld med zombier utan människor skulle ta sig ut.

Det var en givande kväll med inspirerande samtal före panelen, i panelen och med publiken.

Jag förberedde en KeyNote som jag inte använde. Jag med mig rekvisita för att kunna illustrera några poänger. En modell av en hjärna, två olika knivattapper och en pistolatrapp (s.k. Red eller Blue Guns), en kikare, en kompass och en anteckningsbok. Både rekvisitan och KeyNoten kan få bli ett eget inlägg — med utskrivna poänger. Senare. Kanske.

Claes

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *